Min bäste vän Vito – en blivande signalhund?
(publicerades på SoS - Hunden nr 4/2003)

Jag sov när Vito föddes, jag hade tikmoder och jag hade hållit mig vaken dag och natt för jag visste att Vito var på väg. Den där morgonen för mer än 1 år sedan tänkte jag att jag skulle kunna blunda en liten stund, jag var väldig trött efter en lång vänta. Så jag måste ha somnat, för jag vaknade av att sängen var blöt och att tiken bäddade. Hon puffade och gick runt vid mitt huvud, det kom som en blixt i min hjärna – valparna är på väg. Jag satte upp mig och var vippen på att trampa på en liten krabat, jag såg inte den först för den låg bland en mörk pläd. Det tog flera sekunder innan jag ens förstod att den där var Vito, han var då blind och döv. Jag tog upp honom i min hand och kände hur kall han var, tiken satt bara framför mig och hon strålade med stolthet ”Den där är Vito” sade hon nästan. Jag tillkallade uppfödaren. Vito föddes döv och blind, jag blev förälskad i honom innan han föddes. Jag hade drömt om en kompis som skulle alltid finnas bredvid mig, jag visste att tiken skulle ge mig en fin vän. Men jag visste inte då att han skulle bli mer än så, när jag anmälde husse och Vito till lekskolan för valpar fick jag nya tankar. En signalhund, kunde Vito bli en signalhund? tänkte jag när jag träffade Yrsa på lekskolan och hon gav mig en brosyr. Hon tipsade mig om en kvällsföreläsning i Malmö om service- & signalhundar. Efter den kväll blev jag fast.

Hunden är inte bara en kär vän för oss, de ställer upp för oss och har så mycket att ge till oss. Hunden kan tala om till en sockersjuk matte att värdet sjunker och hon behöver ta en insulinspruta. Hunden är en väldig bra assistent åt en rullbunden person, den står till tjänst med en stor glädje åt funktionshindrade människor. Hunden kan också vara blinda människors ögon. I mitt fall kan hunden hjälpa mig att vara mina öron. Jag som skriver denna artikel heter Ulrika och föddes döv, jag växte upp med hundar och har alltid varit omgiven av dessa härliga fyrbenta vänner. Min kärlek för hundar börjades innan jag kunde gå självmant, de var mina riktiga vänner då jag ofta kände mig ensam på grund av min dövhet. Hundar har en större förståelse än vad vi tror.

Jag som en person är vimsig och klumpig, jag glömmer lätt bort saker. Jag vet inte hur många gånger jag hållit på med maten eller kokar tevatten och sedan går in i ett annat rum för att göra något annat under tiden så plötsligt efter en lång stund luktar det något bränt eller mina hundar springer lite oroligt i lägenheten. Jag vet inte heller hur många gånger jag lät brandvarnare gå en lång tid innan min sambo kommit hem och hållit för öronen eller på sistone har Vito, min hanhund, suttit precis under brandvarnare så jag ska titta upp och stänga oljudet. Jag vet inte heller hur många gånger jag åkt en buss och fått så många stirrande blickar på mitt håll och när jag kommit hem och upptäckt att mina hörapparater inte var ordentligt stängda. När de inte är stängda och ligger i mina fickor eller i väskan så piper de fruktansvärt högt och det är väldigt irriterande för medmänniskor. Jag tappar ofta mina nycklar, för de brukar finnas i mina fickor tillsammans med bajspåsar. Så när jag varit ute med hundarna är det inte ovanligt att jag får gå tillbaka samma väg för att hitta nycklar till lägenheten. Jag kanske anses som en otrevlig person för medmänniskor när jag inte reagerat på deras hejande när jag passerar dem med mina hundar eller att min sambo tyckt det är jobbigt att gå till mig för att kalla till min uppmärksamhet när han vill visa något. På mina resor får jag en högre stress inom mig på grund av jag blir nervös om jag skulle försova mig. Jag har tekniska hjälpmedel men de är jobbiga att ta med på mina resor bland annat en väckarklocka med vibrator som tar stor plats i väskan. Det är där en signalhund kommer in i bilden för mig. Fast om jag ska vara ärlig var jag samtidigt också lite skeptiskt mot en signalhund. Jag som är döv vill visa att jag är ingen hjälplös person men många gånger hade jag önskat mig lite hjälp t.ex. med väckning när jag sover på en annan plats än hemmet. Jag tycker det är så generat att fråga en annan vuxen person att väcka mig som också är en vuxen person. Det skulle ha varit perfekt om hunden väckt mig av väckarklockans ljud eller varnat mig vid brandlarm.

Idag är vi med på signalhundsutbildning och det känns härligt tycker jag. Vito har blivit mer än en vän för mig, han har hjälpt mig att acceptera min dövhet mer och mer. Han har fått mig att öppna mina ögon för nya tankar och träffat många nya människor, han har gett mig mod för att bemöta dem. Allt det här visste jag inte att det skulle hända mig när jag höll om den lilla valpen som var döv och blind i min hand.

Med vänliga hälsningar Ulrika Wahlgren,