Hurra, Vito kom med på signalhundsutbildning (publicerades på Norsk Pinscherposten xx/2003) Den 11 augusti var nog en av mina (och Vitos) bästa dag. För nästan ett exakt år sedan föddes Vito och då visste jag inte vad jag skulle göra med honom. Det enda jag visste var att jag skulle ge ett kärleksfullt hem till den lilla valpen. Sedan dess hade det rullat på alldeles för fort. Vito är inte en valp nu längre, han är en unghund som har livet framför sig. Nåja den 11 augusti 2003, gick vi till ett intagningsprov för service- & signalhundsutbildning. Jag var jätte nervös och hade ingen aning om hur vi skulle klara det. Vito var en väldig livlig hund och hade svårt att göra bra ifrån sig på nya platser, när vi kom dit var det några andra folk där som också skulle testa sina hundar. Det var spännande att se vilka raser de hade och vad för funktionshinder ägarna hade. Mitt funktionshinder är dövhet, jag är barndomsdöv och känner mig handikappad på många olika tillfällen. Provet bestod av några lydnads momenten som hunden måste kunna. Testledarna hade aldrig tidigare träffat hundarna och instruktörerna som vi träffat tidigare fick inte vara med på grund av de ska inte kunna påverka resultat överhuvudstaget. Helt okända människor för mig och Vito. Vid min stora förvåning var den där dagen en av hans bästa dag, var det en lydnadstävling så skulle vi ha vunnit första pris. Jag kände mig så stolt över honom och allra stoltast var jag då han kunde koppla av och sitta tyst som var ett av momenten. Som en signalhund måste hunden kunna koppla av var som helst.

När domaren kom fram till mig och visade resultat för mig och pekade på ett ord ”GODKÄND”. Han var från och med denna dag intagen för signalhundsutbildning, det var en väldig glädjande nyhet för oss och jag blev mycket stolt över Vito och för pinscher rasen. Det är alltid så rolig att se att en pinscher kan klara sig galant.
Två dagar senare, på Vitos 1 årsdag körde jag till djursjukhuset för att röntga hans armbågsleder och höfter samt genomgå en hälsokontroll som är obligatorisk för att komma med på utbildningen. Egentligen ska man göra sånt före intagningsprov men vi fick dispens och jag hade skrivit på ett avtal där det stod om det visade sig att Vito hade någon sjukdom eller om armbågsleder eller höfter var defekta så skulle jag stå för intagningsprovet som var på 1000 SEK. Jag var säker på att Vito var frisk, han är ju min hund och som man brukar säga att matte/husse känner sin egen hund bäst så jag gick med på avtalet. Jag hade vägrat att röntga Vito innan han blev 1 års fyllda.

Två veckor senare fick jag ett brev från SKK där det stod han hade inga anmärkningar på armbågar och grad A på höfter, jag jublade och än en gång till fick det bli en fest för oss båda. Nu var det 110% klart att vi är med på utbildningen.

Vi tränar 6 dagar i veckan med någonting, antingen lydnad, social/miljö träningar eller med specialmomenten. Den 7: e dag är det Vitos lediga dag. Då gör vi absolut ingenting, han får göra precis vad han vill hemma och jag undviker att säga något kommando till honom på t.ex. under promenader eller hemma. För det är en dag där han ska inte göra någonting alls.
Det är inte bara Vito som får tränas, utan jag själv som hundförare. Jag var på en 4 dagars hundförarsutbildning i Markaryd, där lärde jag mer om hunden och dess funktion. För att vi skulle arbeta bra tillsammans måste man förstå hundens historia och språk. Jag hade också åkt upp på en etologikurs på Kolmården (en djurpark i Sverige), där fick man träffa och umgås med vargar. En otrolig upplevelse!

Nu när jag sitter här och skriver så ser jag hur mycket Vito har förändrats från den 11 augusti till idag. Då var han en livlig och glad hund, idag ser man på honom att han börjar bli vuxen. Till nästa nummer kommer jag att berätta hur vi tränar och vad för tjänster han ska hjälpa mig med.

Med vänliga hälsningar Ulrika Wahlgren
Vito – Rattenjägers Ewig Eine Eins