Mitt namn är Ulrika och jag är döv
                               

Hola!

Jag föddes döv, men jag vet inte hur många gånger jag önskat mig att vara hörande. När jag var barn så frågade jag min mor så många gånger varför hon födde mig, jag är yngst av mina syskon och det skiljer 7½ år mellan mig och nästyngst syskon. Anledning till att jag skriver om min dövhet här på sidan är tack vare min hund Vito. Sedan vi kom med på signalhundsutbildning har jag börjat gradvis acceptera min dövhet och orsaken är enkel - det är så kul att vara med på utbildningen -
STORT TACK TILL SERVICE- & SIGNALHUNDSFÖRBUNDET.

Jag träffar många nya människor och har upplevt olika attidyrer och bemötande av olika människor. De sista tre åren har jag åkt runt på olika hundutställningar och träffat folk som man pratat med på nätet. Det är en sak som jag grämer mig väldig mycket över.
När jag är på en utställning så vet jag inte vem människor är som är där, senare när jag kommit hem får jag ett mail - det var kul att se dig! Vadå? Jag har ingen aning vem personens ansikte är, det syns vem jag är när jag går in i ringen för då talar jag om för domaren och ringssekreterare att jag är döv. Då är det väl lätt att räkna ut vem jag är.

I hela mitt liv har jag alltid tagit det första steg för att börja prata med någon person, för annars är det ingen som törs gå fram till mig. När jag var ung så tyckte jag det är kul att ta det första steget, men nu när jag blivit äldre och är så himla trött på att alltid ta det första steg. Det händer tyvärr bara fåtal gånger att en person möter mig och presenterar sig själv.

Jag vet inte vad hörande tycker, om de tycker det är jobbig att kommunicera med mig via papper och penna. Jag har fått den känsla många gånger, vilket som medfört att jag inte tar det första steget för att prata med någon på en utställning till exempel.
Jag blir alltid glad när någon tar kontakt med mig självmant. Jag kissade nästan på mig när jag var på en utställning och en ung kvinna dök plötsligt upp framför mig, hon gav mig ett stort leende - Är du Ulrika? Jag nickade och kände mig dum. Hon skrattade och gav mig en lapp där det stod hennes namn. Det kändes härlig för mig.

Jag har mött många olika slags människor, de säger jag passar inte som en hundägare för jag är döv och kan inte höra min hund, de beter sig mot mig som jag vore ett barn, de stirrar mot mig och har ingen aning om hur de ska bete sig mot mig och de står och mumlar åt sig själv - Hur ska jag prata med henne? Dessa är bara ett axplock ur vad jag har upplevt.

Hallå där, jag är bara en vanlig och enkel människa som är skapad till att leva på denna jord utan någon hörsel.

Många kramar från en (galen?) människa, Ulrika