Vito - en blivande signalhund?
(artikeln publicerades i Malmö dövas föreningens medlemsblad, Norsk Pinscherposten)

Hunden är en underbar varelse, som är väldig lojal sin husse och/eller matte. Hunden har så mycket kärlek och tillgivenhet att ge sin tvåbent vän och ifrågasätter inte dem heller. Människan kan både vara grym och god mot djur, men flesta av oss är väldig goda och är mycket måna om våra fyrbenta vänner. Hunden är inte bara en kär vän för oss, de ställer upp för oss och har så mycket att ge till oss. Hunden kan tala om till en sockersjuk matte att värdet sjunker och hon behöver ta en insulinspruta. Hunden är en väldig bra assistent åt en rullbunden person, den står till tjänst med en stor glädje åt funktionshindrade människor. Hunden kan också vara blinda människors ögon. I mitt fall kan hunden hjälpa mig att vara mina öron. En signalhund är en perfekt personlig assistent för mig. Jag som skriver denna artikel heter Ulrika och föddes döv, jag växte upp med hundar och har alltid varit omgiven av dessa härliga fyrbenta vänner. Min kärlek för hundar börjades innan jag kunde gå självmant, de var mina riktiga vänner då jag ofta kände mig ensam på grund av min dövhet. Hundar har en större förståelse än vad vi tror.

Jag som en person är vimsig och klumpig, jag glömmer lätt bort saker. Jag vet inte hur många gånger jag hållit på med maten eller kokar tevatten och sedan går in i ett annat rum för att göra något annat under tiden så plötsligt efter en lång stund luktar det något bränt eller mina hundar springer lite oroligt i lägenheten. Jag vet inte heller hur många gånger jag lät brandvarnare gå en lång tid innan min sambo kommit hem och hållit för öronen eller på sistone har Vito, min hanhund, suttit precis under brandvarnare så jag ska titta upp och stänga oljudet. Jag vet inte heller hur många gånger jag åkt en buss och fått så många stirrande blickar på mitt håll och när jag kommit hem och upptäckt att mina hörapparater inte var ordentligt stängda. När de inte är stängda och ligger i mina fickor eller i väskan så piper de fruktansvärt högt och det är väldigt irriterande för medmänniskor. Jag tappar ofta mina nycklar, för de brukar finnas i mina fickor tillsammans med bajspåsar. Så när jag varit ute med hundarna är det inte ovanligt att jag får gå tillbaka samma väg för att hitta nycklar till lägenheten. Jag kanske anses som en otrevlig person för medmänniskor när jag inte reagerat på deras hejande när jag passerar dem med mina hundar eller att min sambo tyckt det är jobbigt att gå till mig för att kalla till min uppmärksamhet när han vill visa något. På mina resor får jag en högre stress inom mig på grund av jag blir nervös om jag skulle försova mig. Jag har tekniska hjälpmedel men de är jobbiga att ta med på mina resor bland annat en väckarklocka med vibrator som tar stor plats i väskan. Det är där en signalhund kommer in i bilden för mig.

Allt började med att jag behöll en valp efter min fodertik (en röd pinscher), hennes förstfödda valp och det var Vito som kom ut först (det förklarar hans kennelnamn Ewig Eine Eins). Jag är en rastlös person och behöver alltid något att göra, så när Vito var 10-11 veckor gammal började han på en lekskola för valpar hos en hundpsykolog Yrsa Franzén-Grönerup. Hon är även styrelseordförande för Service- och signalhundsförbundet, därför blev hon glad att få en döv elev hos henne så hon kunde börja informera om utbildningen. Vid varje kurstillfälle tog hon upp utbildningen och gav mig information och väckte min nyfikenhet. Jag tog kontakt med en döv bekant som hade utbildat hennes hund till en signalhund, bekanten berättade om fördelarna som till exempel lärde hon hunden att hämta matte om barnen hade fallit och slagit sig och jag tyckte att det lät ännu mer spännande. Fast om jag ska vara ärlig var jag samtidigt också lite skeptiskt mot en signalhund. Jag som är döv vill visa att jag är ingen hjälplös person men många gånger hade jag önskat mig lite hjälp t.ex. med väckning när jag sover på en annan plats än hemmet. Jag tycker det är så generat att fråga en annan vuxen person att väcka mig som också är en vuxen person. Det skulle ha varit perfekt om hunden väckt mig av väckarklockans ljud eller varnat mig vid brandlarm.
En kväll gick jag till Yrsas informationsföreläsning om service- och signalhundsutbildning, där blev jag fast. Hundens livsuppgift är att tjäna sin matte och husse, de älskar att få jobba och känna sig nytta så vad kunde det vara bättre än om jag utbildade min hund till en signalhund? Samtidigt fick jag veta att de som har en service- eller signalhund blev väldig stolt över sin hund så att de accepterade sitt handikappad fullt ut.

Tyvärr får man stå för utbildningskostnader själv, då började jag söka pengarna från olika fonder och stiftelser. Jag hade väntat mig att det skulle bli svårt att få fondpengar men vid min häpnande fick jag 15 000 kr från en stiftelse. Visserligen saknas det ungefär hälften av pengarna men jag tror jag får mer under hösten. Det fanns vissa krav för att en hund skulle få gå på en utbildning och att den måste vara höft och armbåges röntgad samt gå igenom en hälsokontroll hos en veterinär. Den måste vara helt frisk för att vara med på utbildningen, Vito var fortfarande ung och jag ville inte röntga honom förrän han fyllt ett år. Jag hade fått information om att inprovningen skulle vara någon gång under oktober så jag tänkte det var gott om tid att kolla med Vitos hälsa. Vips, fick jag hem ett positivt brev, service - och signalhundsförbundet hade fått pengarna från Region Skåne som innebär att de kunde börja med utbildning tidigare än vad man räknat med. Inprovningen för hundens lämplighet till utbildning skulle vara den 11 augusti och jag hade en tid hos veterinär på Vitos 1 årsdag, den 14 augusti. Återigen fick jag en tur på min sida och jag fick ett avtal som säger att jag får göra en inprovning trots Vito inte gått igenom hälsokontroll. Men skulle det visa sig att han har någon defekt får vi inte vara med på utbildningen även om han klarat inprovningen och stå för kostnaden för inprovning som är på 1 000 kr. Så det är en risk vi tar för att göra en inprovning innan hälsokontrollen.

En signalhundsutbildning brukar vara på ungefär 1-2 år och jag ser mycket fram emot en stor lärorik utbildningslängd med Vito. Om han klarat inprovningen och klarat hälsokontrollen så börjar vår väg, under denna väg tror jag att vi kommer ännu mer närmare varandra och får en ökad förståelse för varandra.

Håll tummarna för oss den 11 augusti och den 14 augusti!

Med vänliga hälsningar Ulrika Wahlgren,
- en döv matte till två pinschrarna
SUCH Elstenberg Ophelia (Pilar)
Rattenjäger Ewig Eine Eins (en blivande signalhund Vito?)